LINOLJA ÄR INTE BARA LINOLJA

LINOLJA kan man framställa på olika sätt.  Den bästa oljan får man, i detta sammanhang, genom kallpressning. Det vill säga att man först mal de torkade linfrökapslarna till mjöl som man sedan pressar utan värme. Temperaturen får inte överskrida 40 grader. Oljan renas genom lagring då orenheter dels sjunker till botten och dels flyter upp till ytan och kan avlägsnas. Man får en ren och ljus rå linolja med mycket små molekyler som tränger djupt in i det mesta. När oljan sedan oxiderar i underlaget utvidgar den sig och täpper på så sätt effektivt till alla porer - utan att hårdna! Dvs: OM oljan under processen inte utsatts för vare sig friktions- eller tryckvärme.

Vid varmpressning tar man pressresterna från kallpressningen, mal om dem, hettar upp med ånga och varmpressar sedan frömassan under högt tryck, ibland med tillsats av lösningsmedel. På det sättet får man ut det sista av oljan (upp till 95%) ur frömassan. Kan bland annat användas till framställning av färg, kitt och impregnering av s.k.oljekläder; eller som råvara till kokt linolja.

Man kan även extrahera olja ur frömassan (antingen direkt eller efter kall- varmpressning) med hjälp av lösningsmedel, lacknafta eller bensin, som man sedan låter avdunsta med hjälp av värme (risk för rester!). Sedan måste oljan raffineras, renas med svavelsyra och blekas med klor. Samt filtreras med blekjord.

Den kokta linoljan får man genom att hetta upp, antingen den kall- varmpressade eller den extraherade, oljan till 130, max 285, grader samt tillsätter torkmedel, metallsalt. Används till framställning av linoljefärg. Observera att risken för självantändning, vid tillgång av syre, är hög med just denna olja.

Standolja får man genom att hetta upp den kallpressade och kokta linoljan ytterligare, upp till 290-320 grader. Man får en ljus, tjock och seg olja som inte gulnar och som tål regn och sol mycket bra. 

Den soloxiderade linoljan är det gamla goda sättet att framställa standolja. Rå linolja hälls i stora öppna kar och får, under några månader och påverkan av soljus och luftens syre, blekna och tjockna genom oxidation. Den har kanske sin största uppgift inom oljemåleriet. Tillsammans med fransk terpentin och pigment blir den en alldeles utmärkt konstnärsfärg. 

Man kan kolla renheten i sin olja genom att ställa in en skvätt i frysen över natten. Vatten och orenheter kan man då upptäcka följande dag i form av vita fällningar.

 * * *

Linoljefärgen har ansetts som en hållbar, harmlös och ren naturprodukt. Dessvärre stämmer det inte riktigt längre. Färgens egenskaper har  bliviit sämre vilket bland annat beror på att man som råvara använder extraherad eller varmpressad linolja. En annan sak: Förr blandade in bly i färgen vilket gav den en elasticitet och vidhäftningsförmåga som dagens färger saknar. (Det är i och för sig bra för miljön och vår hälsa att man tagit bort blyet men å andra sidan har vi fått en färg med betydligt sämre egenskaper. Dessutom tillsätter man mer eller mindre lösningsmedel/terpentin vilket medför att man även här släpper ut i naturen 15-20 gram aromatiska kolväten per målad kvadratmeter).

Man idag kan se hundraårig gammal färg idag som fortfarande är i gott skick, om än lite mattare, och tror att dagens linoljefärg har samma kvaliteter - vilket alltså inte är fallet. Dock är den ändå fortfarande en ganska bra färg och ett fullgott alternativ till många andra färger.

Man kan visserligen klara sig undan med att bara röra ned ett oskadligt jordpigment i kallpressad linolja till en tjock nästan pastaliknande färg som man med mycket möda gnuggar ut med pensel med styva borst men... hur många orkar med det?

Det bästa alternativet i det här sammanhanget är tveklöst att göra sin egen äggoljetempera med den råa kallpressade linoljan som blandar sig bäst med äggen och pigmenten, tränger in djupast i underlaget och bildar den mest lättstrukna och slittåliga ytan.